Storstäder har parker som får en att närmast tappa andan. Stora grönområden, anlagda vägar, naturliga och ibland anlagda vattendrag, växter, palats och monument.

Schloss Charlottenburg och Tiergarten (Berlin), Jardin des Tuileries (Paris), Pavlosk park (Sankt Petersburg) med flera har en historia av att vara anlagda för kejsare, tsarer, kungar, drottningar och andra överheter.

Stockholms första ”offentliga” parker – Kungsträdgården och Humlegården – var på 1700-talet i första hand tillgängliga för de övre samhällsklasserna. Regler fanns för vilka som fick vistas i parkerna och hur de skulle uppföra sig.

Parker anlades och slott byggdes av enkla människor, livegna och straffångar, som när parkerna stod klara inte hade tillträde till dem. Oftast hör det till historien att vanligt folk fick tillträde till dessa parker först efter att överheter störtats eller röstats bort.

Tyvärr bär flera parkers historia på mycket svett och blod. Människorna som anlade dem fick inga avtryck i historien. De är glömda. Monumenten berättar ingenting om dem. Monumenten vill berätta om någonting annat – om hur framgångsrika och nobla vissa människor var.

Mina tankar kretsar kring detta vid en promenad till Pavlovsk park. Hur underskön är inte parken och hur mäktiga är inte palatsen och monumenten.

Parken har kostat mycket guld och rikedom, värden som är svåra att greppa om.

Makt, guld och rikedom har i alla tider, i alla system, haft något glänsande över sig.

Den verkliga prislappen har sällan intresserat historiker, det vill säga vad parkerna kostade i armod, förtryck och dödsfall.

Okej, jag riskerar att bli personen som sabbar festen, men jag vill försöka att förstå helheten. Att betrakta monumenten och förtjusas av dem är enkelt. Att se de oskrivnas historia är svårare eftersom det kräver att vi vidgar och förskjuter perspektiven.

Det är möjligt, speciellt i vår tid. Ändå resulterar våra (även mitt) besök i dylika miljöer i att vi hamnar i etablissemangens souvernirbutiker, som ser påfallande lika ut oavsett om de speglar kunglig eller kejserlig historia.

Och guiden säger:

– Tsar Pavel 1 byggde den här parken.

Suck!

Tsar Pavel 1 byggde inte ett skit!

Han lät menigheten, undersåtarna, de fattiga, de livegna anlägga parken och bygga palatsen.

Se där hur det lilla ordet ”lät” kan vidga och förskjuta perspektiven.

Till vår tids rikedom hör att parker i de allra flesta fall är öppna för allmänheten. Dessutom att de bidrar till en grön lunga där vi för en stund kan komma bort från stress och måsten.