Vi är många runt om i landet som dagligen lyssnar på olika uppskattade P1-program. På så sätt får vi en bra inblick i vad som sker på olika områden i samhället. Det märkliga är att samtidigt som många av kanalens program får oss att vidga våra synfält tycks de också smalna av vår utblick. I samtalsprogram diskuteras olika ämnen, definierade av de intervjuade – kändis och för det mesta boende i Stockholm/Storstockholm.

”Katarina Hahr möter” – med underrubriken ”existentiella, intima, angelägna möten med kända personer” – är ett sådant program. Intressanta samtal, men ack så 08-dominerat. Under 2018 sändes ett avsnitt direkt från bokmässan i Göteborg – en intervju med Jonas Gardell. Här fanns chansen att träffa intressanta människor boende i andra delar av landet. Men icke. Det är för övrigt inte första gången en Stockholmsbaserad redaktion åker till bokmässan i Göteborg – för intervjua stockholmare.

Ett annat program är ”Söndagsintervjun” med Martin Wicklin, där vi lyssnare får möta ”personen bakom offentlighetens mask i journalistikens mest grundläggande form – intervjun”. Skickliga intervjuer, men med samma röster – kändisars, storstadsmänniskors.

Radio-turbon Annika Lantz bidrar med uppskattade program som ”Lantzkampen” och ”Kära Annika”. Här begränsas de medverkande till mediekollegor och storstadsbor.

I talkshowen ”Nordegren & Epstein” hörs det tydligt att budgeten endast räcker till att bjuda in människor på taxiavstånd. Jo, det har hänt att programmet gjort utflykter i landet, till exempel till Kiruna och Malmö. Bravo!

Det är praktiskt att intervjua kändisar och mediekollegor eftersom dessa är medievana. Men det leder till ett märkligt landskap, där samtal om, till exempel, barndom och uppväxt endast kan ses intressanta om den intervjuade är kändis och storstadsbo. Vanligt folk kan dela sitt i ”Radiopsykologen” eller pysa lite i ”Ring P1”.

Har vi fått en fattigradio?

Hur fräscha blir aktualitetsprogram om dessa inte har råd att bjuda in gäster från olika delar av landet?

Måste inte det offentliga samtalet innehålla fler röster än kändisars och storstadsbors?

Om det inte hänger på bristande ekonomi, framstår tillståndet etter värre. Då kan det vara så illa att P1-journalistiken inte längre ser reportaget som ett redskap för att spegla vanliga människors vardag och villkor.

”Svenska berättelser” och ”Kluvet land” är lysande undantag. Det senare borde få en uppföljare i ”Kluvet medieland”. Ett första tema skulle kunna vara: Kan vi fortfarande betrakta P1 som en rikskanal?

Märk väl att P1 ska vara en rikskanal och inte Radio Stockholm, som är en egen kanal. Därmed kan vi ifrågasätta om P1 lever upp till sitt public service-ansvar och verkligen är en rikskanal.