Kärt barn har många namn. På 1970-talet talade legendariske norrbottniske landshövdingen Ragnar Lassinantti mycket om att utveckla samarbetet på Nordkalotten. Under 1990-talet blev Barentssamarbetet ett begrepp på mångas läppar. En period snackades det om att utveckla EU:s nordliga dimension. Nu handlar det om att stärka Arktispolitiken.

I grund och botten har det emellertid alltid gällt ungefär samma sak – om att lägga en grund för fred och utveckling i vår del av världen.

Norrbotten ligger där det ligger på världskartan. Regionen gränsar till norra Finland och Norge. Luleå ligger närmare ryska Murmansk än sin svenska huvudstad Stockholm. Därför är det logiskt att det finns en ständig diskussion om hur norra Sverige kan utveckla relationerna med sina nordiska grannländer och nordvästra Ryssland.

Det finns stora värden i mellanfolkligt utbyte, handel, forskningssamarbeten och annat. Den gamla fina EU-tanken gäller även i norra Europa. När människor, företag, föreningsliv, forskning och andra samhällsverksamheter vävs samman i ett nära och ömsesidigt samarbete minskar det risken för krig och konflikter. Dessutom stärker det tillväxtkraften.

Därför är det bra att nya utrikesministern Ann Linde nu initierar en uppdatering av regeringens Arktisstrategi. 

"Vår Arktispolitik ska sätta säkerheten, klimatet och människorna i centrum", skriver Linde i ett inlägg på mikrobloggen Twitter.

I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren 1 oktober utvecklar hon sina tankegångar.

"Vi vill att Arktis ska präglas av hållbar utveckling, fred, stabilitet och internationellt samarbete. I centrum står klimatet och välståndet för dem som bor i regionen. På det sättet skapar vi trygghet och stabilitet, hemma och i omvärlden. Det är ett kärnintresse för vårt land", framhåller Ann Linde.

Tyvärr har det varit lite si och så med relationerna i Arktis under de senaste åren. Det geopolitiska klimatet hårdnade efter Rysslands annektering av Krim 2014 och aggression i Ukraina. Relationerna mellan väst och Ryssland försämrades. 

Det gör emellertid inte det som sker för att stärka samarbetet i Arktis mindre betydelsefullt. Tvärtom. Rimligen ligger det i allas intresse att Arktis förblir en region som kännetecknas av fred och stabilitet. Ingen tjänar på att regionen börjar präglas av växande motsättningar. 

Tag bara möjligheten att öppna Nordostpassagen från Nordkap till Berings sund. Det skulle kunna förkorta transporttiden (och kostnaderna) från Europa till Asien med 40 procent. En sådan utveckling kan bara rymma fördelar för såväl Ryssland som USA och EU.

I regionen finns dessutom fantastiska tillgångar i form strategiskt viktiga råvaror – malm, sällsynta mineraler, skog och fisk – men också hög kompetens. Enligt EU:s innovationsindex är Norrbotten faktiskt mer innovativt än många europeiska huvudstäder.

Med andra ord: Det finns resurser för att skapa jobb, ekonomisk tillväxt och bättre fungerande samhällen för alla som bor i norra delen av Europa. Därför borde det även vara till nytta och glädje för alla att Arktis förblir en lågspännings- och samarbetsregion som utvecklas i fredliga former. 

Det har i sin tur betydelse även i ett större globalt perspektiv. Goda relationer mellan politiker, universitet, näringsliv, föreningar och andra aktörer i Arktis är – för att uttrycka det högtidligt – ett viktigt bidrag i arbetet för att bygga en bättre och fredligare värld.

Arktiska rådet, Barentsrådet och andra regionala samarbeten har sin roll även i den stora geopolitiska pjäsen.