KRÖNIKA Under fredagsmorgonen hamnade jag på ett intressant möte i stadshuset i Luleå.

Styrelsen för fackförbundet Kommunal, som varit samlad i Luleå under tre dagar, träffade kommunalrådet Niklas Nordström (S).

Han berättade om hur det socialdemokratiska partiet och Kommunal i Luleå har utvecklat ett väl fungerande lokalt facklig-politiskt samarbete och gjort flera överenskommelser.

Ett exempel är satsningen på betalda arbetskläder för kommunanställda.

Inom mansdominerade yrkesområden har detta länge varit en självklarhet medan anställda på kvinnodominerade arbetsplatser som förskolorna har fått betala sina funktionsplagg själva.

Men nu sker en satsning för att skapa rättvisare och mer jämställda arbetsvillkor, vilket är välkommet.

Ett annat exempel är att alla anställda i Luleå kommun från och med 1 mars i år får gratis kaffe och te under arbetsdagen. Tidigare har det inte varit en rättighet för alla.

Ett tredje exempel är investeringen i ett extra lönelyft för undersköterskor inom hemtjänsten, en sektor som har skriande behov av ny arbetskraft.

Listan visar att facklig-politisk samverkan inte är ett dinosauriebegrepp från arbetarrörelsens tidiga historia på 1800-talet. S och Kommunal i Luleå visar att samarbetet är reellt och relevant även i det moderna Sverige.

Det är ett tips till S-politiker och kommunalare i andra kommuner.

Facklig-politisk samverkan är inte något bara för historiska tillbakablickar och högtidstal på arbetarrörelsens 1 maj-möten. Tillsammans kan fack och parti fortfarande göra en massa konkret för att förbättra villkoren för det arbetande folket.

Kommunal har tagit fram en utmärkt handledning.

I den lilla skriften ”Ta täten” ger Kommunal tio råd till landets kommunpolitiker om hur de kan utveckla arbetsmiljö och anställningsvillkor i den kommunala sektorn samtidigt som de förbättrar relationerna med facket.

Den borde vara obligatorisk läsning för alla socialdemokratiska fullmäktige- och nämndspolitiker i hela vårt avlånga land.

En sådan utvecklad facklig-politisk samverkan är dessutom ett winwin-koncept för alla parter.

Det socialdemokratiska partiet får en direkt kanal till löntagarnas vardag och så kallat vanligt folk. Facket får möjlighet att påverka politikens innehåll och inriktning.

Även på riksplanet har Stefan Löfven (S) och LO:s Karl-Petter Thorwaldsson levandegjort det facklig-politiska samarbetet.

Under den gångna mandatperioden har den S-ledda regeringen levererat höjt tak i A-kassan, återinförd skattereduktion för fackavgiften, mer pengar till Arbetsmiljöverket, ökade statsbidrag till kommunerna och en ny industripolitik – helt i linje med de fackliga kraven.

Dock gäller för både fack och parti att ha respekt och förståelse för respektive roller. Vi lever inte i en tid där LO beställer och SAP bara verkställer.

Dels finns – som alltid – penningmässiga begränsningar för vad som är möjligt att göra i stats- och kommunbudgetarna.

Dels har ett S-parti med stöd från 28,3 procent av väljarna svårare att förverkliga sina idéer. Det kommer att tvingas att kompromissa på ett helt annat sätt än när S var ett 40-procentsparti.

Utgångspunkten borde dock vara klar. Partiet måste så långt som det är möjligt försöka få genomslag för sina krav och hjärtefrågor även i ett svårt parlamentariskt läge.

Trots allt är det bättre att medverka till kompromisser och samförståndslösningar i politikens mittfält än att det blir fritt fram för en ren högerpolitik signerad av M, KD och SD. Man får laga efter ett nytt läge, helt enkelt.