I idrottsvärlden är det både en sanning och en klyscha: ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter, och sedan vinner alltid tyskarna.” Citatet myntades av den engelske landslagsanfallaren Gary Lineker efter att hans lag slagits ut på straffsparkar av Tyskland i VM 1990.

I dessa dagar är det frestande att parafrasera honom, och i stället säga så här: ”Den europeiska politiken är ganska enkel. Först väljer man ett parlament, toppkandidater och förhandlar om partigrupper till höger och vänster. Sedan kommer en tysk kristdemokrat och bestämmer hur det verkligen ska bli.”

Under tisdagskvällen röstar Europaparlamentet om de ska godkänna den kandidat som de europeiska regeringscheferna efter långdragna förhandlingar lyckades enas om – och det är mycket riktigt en tysk kristdemokrat vid namn Ursula von der Leyen det handlar om.

Artikelbild

| FÖRUTSEENDE. Det Gary Lineker sade 1990 om det tyska fotbollslandslaget gäller än idag.

Det är långtifrån klart att hon kommer att godkännas. Det är i nuläget enbart klart att hon får stöd av sin egen partigrupp EPP, och flera andra grupper har redan sagt nej. För att vinna stöd hos liberala ALDE och socialdemokratiska S&D har hon tvingats komma med ytterligare försäkringar om den politik hon vill föra.

Det är bra förhandlat av Europas progressiva block – särskilt viktigt är det att Leyen har lovat en årlig genomgång av det rättsstatliga läget i medlemsstaterna. Med länder som Polen och Ungern i åtanke är det en absolut nödvändighet, och politiskt rimligt eftersom just kampen mot högerpopulismen var ett centralt drag i vårens valrörelse.

Det är i skrivande stund oklart om hennes löften är tillräckliga. Flera grupper har lovat att inte bestämma sig förrän den allra sista dagen, och det är faktiskt inte mer än rätt att en kommissionsordförande från en krympande grupp tvingas söka stöd från en bredare majoritet.

Ett annat problem för von der Leyen är dock parlamentet självt. EU-parlamentet har under de senaste åren flyttat fram positionerna, och velat bli en viktigare arena för den europeiska politiken. Ett led i den utvecklingen var det omtalade spetskandidatsystemet, där väljarna skulle få chansen att rösta fram kommissionsordföranden.

von der Leyen var inte en av dessa spetskandidater, utan är som tysk försvarsminister en klassisk kompromisslösning som lyfts fram av regeringscheferna. Det kan finnas parlamentariker som retats av den arbetsgången, och av det skälet väljer att rösta emot henne.

Det vore dock orättvist, eftersom problemet med spetskandidaterna i första hand var att systemet inte var klart definierat på förhand. Det var inte bindande – och precis som Liberalernas nyligen timade medlemsomröstningar visar detta på ett problem med demokratiska reformer; för att de ska få avsedd effekt måste det vara glasklart vad de betyder på förhand.

Mycket talar ändå för att von der Leyen får sitt godkännande av parlamentet. Spetskandidaterna till trots saknas det trovärdiga alternativ, och ett nej skulle innebära ett uppskjutande utan ett tydligt steg framåt.

Det skulle också innebära att de europeiska politikernas semestrar sköts upp – något de förmodligen är lika intresserade av som du och jag skulle vara det. Av större vikt är att det också skulle innebära att EU var utan Kommissionsordförande under de viktiga månader som leder fram till Brexit.

Det är en uttjatad ramsa – men EU:s behov av att vara enigt och tala med en röst har aldrig varit större än det är nu.

Mitt stalltips om hur det går? Bollen är rund i både fotbollen och politiken. Men glöm aldrig att det tyska herrlandslaget fortfarande aldrig har förlorat en straffläggning i en internationell turnering.