Reflektion gällande Anna Hörnells krönika (NSD 19 okt): ”Vad gör jag om mitt barn blir sörlänning?” Som sörlänning i Norrland tycker jag frågan borde vara: Vad gör jag om mitt barn ”snöar in” här uppe och aldrig provar på att vara sörlänning?

Jag är född i Blekinge, flyttade till Lund med min son, träffade maken som studerade på Lantbruksuniversitetet. Vi fick två söner tillsammans. 1988 var min make klar med sin utbildning och det var dags att söka jobb någonstans i Sverige. Min man som tillbringat många somrar i sin pappas hemby Ängesbyn utanför Luleå frågade om jag kunde tänka mig och flytta till Norrbotten och Luleå.

Tja, svarade jag, där finns det väl snö? Min man skrattade och försäkrade att så var fallet. När jag var barn i Blekinge hade jag både skidor, spark och skridsko. På grund av klimatförändringar ser det inte ut så nu i fina Blekinge.

Vi flyttade till Luleå och vi fick ett varmt välkomnande med arbete även till mig, dagis, skola och förtur i bostadskön. Norrlänningarna i Lund gick i spinn av lycka och hemlängtan: ”Det gör ni rätt i, en sak ska ni ha klart för er där uppe står kaffepannan alltid på spisen och ytterdörren är öppen”.

Jag som aldrig satt min fot i Luleå började kolla kartor med mera för att tänka ut på vilket område vi ville bo på. Via turistbyrån hade vi fått mycket lockande material. Jag ringde till Ängesbyn och frågade kvinnan där var hon skulle vilja bo om hon flyttade in till stan. Hon svarade Björkskatan eller kanske Mjölkudden för där rinner älven förbi.

Va, sa jag finns det ett bostadsområde där det rinner en älv. Där vill jag bo.

Augusti 1988 kom flyttlasset till Luleå, Norrbotten. En flytt jag ångrat många gånger, men nu 31 år senare är jag jättelycklig att jag stannat kvar. Mina barn har fått växa upp med relativt ren luft i ett fint omväxlande klimat med all natur man kan tänka sig. Skärgård, skog, berg, sjöar, hav, närhet till fjällen.

En dag ringde två välsminkade tjejer på vår dörr och frågade efter vår trettonåring.

Hur vet ni att han bor här? undrade jag mycket förvånad.

Det har de sagt i skolan, svarade tjejerna glatt men fick gå i oförättat ärende då trettonåringen kände sig blyg och jag tveksam.

Vid inskolningen av våra pojkar träffade jag en annan mamma. Vi började småprata och fann varandra direkt. Hon tyckte jag skulle titta in på en kopp kaffe och jag utbrast: Tänk att norrlänningarna i Lund hade rätt, de bjuder in en direkt. Hon skrattade och berättade att hon var från Värmland.

Grannen vägrade hälsa på mig och jag anade att något var fel. Jag fick veta att det förekommit protester mot vår förtur i bostadskön, bland annat ett reportage i lokaltidningen. Jag blev förkrossad/förtvivlad och förstod ingenting. En sak är säker, jag hade aldrig flyttat hit om jag känt till invändningarna.

Tiden läker alla sår och de flesta var snälla mot oss.

Jag är stolt över att vara norrbottning. Jag är stolt över mina älskade söner. Jag är tacksam över min kristna tro, min konstnärlighet samt att jag sitter i styrelsen för både S-föreningen Mjölkudden-Notviken samt FMN-förälddrarföreningen mot narkotika.

Jag pratar en konstig blandning av Lulemål/göingedialekt samt skånska, men folk förstår och accepterar mig. Jag känner mig integrerad och älskad tillbaka.

Ni norrbottningar som hänger i soffan med offerkoftan på och klagar på vädret, sörlänningarnas förmåner etc: Flytta så får ni se hur bra det är i södra Sverige eller flytta till Spanien, vilken tillgång ni går miste om när ni behöver det svenska undret – välfärden.

Vad händer om våra barn aldrig provar på att bo någon annanstans i världen? undrar jag och är rädd för att de skulle bli hemblinda och ”insnöade”.

Dessutom måste vi gemensamt motverka jantelagen som är utbredd i Norrbotten och som skördar liv.

Ge mig ett S för skärgården! Ge mig ett F för fjällen! Ge mig ett Ä för älvarna! Ge mig ett A för fisket i Arjeplog! Ge mig ett K för fina Kalix.