Efter romandebuten år 2015 med ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”, vilken blev flerfaldigt prisbelönad, är Tom Malmquist tillbaka. Egentligen skulle ”All den luft som omger oss” ha blivit hans första roman, men projektet lades på hyllan då sambon Karin under sin graviditet insjuknade och avled. Denna händelse och tillvaron som ensamstående pappa blev istället ämnet i hans debutroman och först några år senare har han orkat ta tag i sitt gamla manus.

Det hela börjar med att Tom i föräldrarnas vindsförråd vecklar ut en tidningssida, tillika omslagspapper till den servis han är på jakt efter. Han minns sin barndoms månatligt utgivna ”Mitt Huddinge” och bland byskvaller och pinsamma gratulationshälsningar finner han notisen som framträder som en kontrast till trivialiteterna.

”Man mördad i grotta” är rubriken, och Tom kommer ihåg att han som trettonåring cyklade till platsen med avspärrningsbanden. Händelsen intresserar honom så pass att han nu bestämmer sig för att börja luska i omständigheterna runt mordet som aldrig klarades upp, och som enligt spekulationer kan ha varit ett beställt självmord.

Offret är postsorteraren Mikael K, och genom att rota i arkiv, läsa protokoll och intervjua närstående kartlägger Tom hans troliga förehavanden utan att egentligen komma någonvart. Kontentan är konstaterandet att Karin hade rätt när hon föreslog att mordet på Mikael K var som en klibbig boll i hans inre där så mycket annat fastnade, och när hon undrade vad som skulle hända om han slutligen fick fatt i det kladdiga svarade han att han då kanske hittar en pojke som tror på livet.

Att lägga allt som rör mordet i flyttkartonger och släppa tankarna på Mikael K är både svårt och smärtsamt. Författaren inser att han är bebodd av en person han aldrig träffat eller pratat med, och att så många år av hans liv inte går att separera från dennes död.

Min känsla för boken är delad. Att komma någon vart vad gäller mordfallet är inte det viktiga här, men det blir lite som att trampa vatten, berättelsen hålls flytande tack vare författarens reflektioner över sin egen tillvaro, ett trevligt språk och miljöbilder från 90-talet, men mycket mer händer inte. De intervjuer och protokoll som redovisas är intetsägande.

Mikael K mådde psykiskt dåligt, var udda, blyg och ensam. En som lätt glömdes bort, även av rättssystemet. En vars gravsten i brist på gravrättsinnehavare gått till krossen. I och med sin roman tycker jag att Tom Malmquist gett honom en rättmätig upprättelse.