Jean-François Regnard var ”den första turisten i Lappland”, året var 1681. Fransyskan Francoise Vivianne Becuisse har elva generationer senare föresatt sig att färdas i sin förfaders fotspår, och har därför sökt ciceron för sin plan och fått kontakt med Jens, född och uppväxt i Luleå, men som flyttat och jobbar som historielärare i Haparanda.

De två träffas i Torneå och efter diverse småsnack ger de sig i väg på sin ”tour de nord” som den frispråkiga och, enligt Jens tolkning, flörtiga Francois kallar resan.

Det blir en lärdomstripp längs Sveriges näst längsta älv som i ett fredsavtal 1809 mellan Sverige och Ryssland blev gränsen mellan Sverige och Finland, dragen i älvens djupfåra.

Jens är både kunnig och ivrig att berätta om platser och orter som passerar revy. Och fransyskan är nyfiken och hungrig att känna historiens vingslag. Men hela tiden vill hon ha återkoppling till förfaderns resa 1681 och läser därför högt från hans bok ”Resa i Lappland” som trycks i Finland i mitten av 1940-talet.

Merde! (ungefär: skit) är en uttryck Francoise använder återkommande när hon förstår den tidens resenärers ofta nedsättande syn på ”lappar” och folk de stötte på.

Och just fransmän verkar vara de som tidigt rest i det aktuella området, bland annat i ”vetenskapens tjänst” då människor skulle sorteras in i raser.

Vittangi, där skallmätaren hade sin bas, är ett kapitel som berör just det. Liksom efterföljande kapitel Karesuando, de uppgrävda gravarna, där franska händer grävde upp och plundrade gravar under översyn av väckelsepredikant Lars Levi Laestadius. Bara för att nämna något.

Det är nu inte bara tunga och tråkiga saker i historien som rinner upp längs de tvås resa. Fast ofta handlar det ändå om kamp, på olika sätt. Hur man envisas och trots för ögat nästan omöjliga förutsättningar bygger liv och utveckling.

Tjurighet är inte bara negativt, trots myggor som är ”tusen gånger värre än Egyptens alla olyckor”, enligt Regnards bok som Francoise läser ur när de är i Masugnsbyn. En liten ort de kom till efter att ha varit i Kengis bruk, en historisk plats där Norrbottens första järnbruk såg dagens ljus 1648.

Sex år tidigare hade en Lars Larsson Lasu hittat järnmalm, och så var bollen i rullning. I Regnards bok, och till Francoises förvåning, står att läsa om ett möte med nämnde Lars Larsson Lasu 1681.

Hans Olov Olsson skriver som ofta med lätt penna och med underfundig blick.

”Fransyskans visit i Tornedalen” är skapad som ett lapptäcke av korta stycken som bildar en sorts helhet. Visst är den lite förutsägbar (synd att du inte kunde hålla dig) i utvecklingen mellan de två nutida resenärerna, som inom sig bär både hemligheter och smärtor.

Varje människa är en bok, som någon uttryckt det.

Som läsare av Ohlsons puttrigt trevliga bok lär jag mig mycket eller blir påmind om sånt jag vetat men glömt om Tornedalen, Norrbotten och dess historia. Det är ju inte fy skam. Och under läsningens gång dök allt oftare tanken upp att göra en resa ­– i Francoises och Jens fotspår.