Genom mina egna dagliga bestyr förstår jag att jag inte är något undantag. Att även jag i stort och smått är genomsyrad av den girighet som kännetecknar människosläktet.

Instinkten att bara vilja ha mer och mer, det är väl den som slutligen kommer att ta kål på mänskligheten och jordklotet. Denna drift som nog från början var tänkt för överlevnad – att samla på sig för kärvare tider – blir i överflödssamhället till en ständig jakt på oväsentligheter.

Att ha många tv-kanaler att välja mellan betyder för mig exempelvis ett zappande utan slut där ingenting riktigt passar. Som sagt: kraven ökar med utbudet. Jag tänker ibland som så många andra; “annat var det förr när vi bara hade ettan och tvåan”. Alla satt då andaktsfullt klistrade, och det var nog inte för att programkvalitén på den tiden var bättre, utan för att man uppskattade det lilla som fanns.

Och böcker. Tidigare har jag alltid gett dem en ärlig chans, tänkt att varje bok har sin behållning och sitt budskap, men det var förr när jag inte hade så lätt att få tag på dem. När jag nu jobbar som bibliotekarie kan jag inte ge mig till tåls. Med tiotusentals olästa titlar inom räckhåll slösar jag ingen tid på historier som inte omedelbart fångar och berör. Genom skoningslös stickprovsläsning utesluter jag dem på löpande band.

Överflödet blir ibland så överväldigande att det leder till blockering och apati. Sjuttonmilaresorna till Haparanda och ivern att handla heminredning slutar oftast med ett ensamt doftljus i botten av kundvagnen.

En liknande blockering uppstår också ibland i skrivandet, som av denna krönika till exempel. Oändliga ämnen finns att välja mellan, därtill kommer valet av vinkel. Enklare vore om någon gav mig en uppgift, tänker jag. Samtidigt ser jag mig om i rummet där mitt skrivbord står. Önskar att någon kunde komma och säga: utgå ifrån den där dammtussen, eller den där plastblomman, eller varför inte den där reflexpinnen i vägkanten utanför. Då skulle fantasin vakna. Jag vet att underverk kan ske om man tar vara på det lilla och låter det växa. 

Överflödet får våra hjärnor att skena, och för att komma till rätta med världsproblemen måste vi var och en aktivt motarbeta habegäret. Viljan att leva småskaligt vaknar i dagar av virus och hotande samhällskollaps, men när faran sen är över glömmer vi snabbt vår sårbarhet.