Espace Léopold är det komplex av byggnader i Bryssel som rymmer Europaparlamentet. 

Genom årens lopp har jag hunnit besöka detta gigantiska beslutsmaskineri vid många tillfällen. Jag har emellertid aldrig lärt mig att hitta särskilt bra i parlamentsbyggnaderna.

Det blir helt enkelt väldigt många korridorer, hisschakt, sammanträdesrum, kontor, fikarum och toaletter i en konstruktion som huserar 748 parlamentariker plus ungefär 5.000 tjänstemän, tillfälligt anställda och kontraktsanställda.

Till exempel finns en massa människor på plats enbart för att sköta tolkningen när parlamentet sammanträder. Det handlar om någonstans mellan 700 och 900 tolkar under sessionerna. 

Filosofin är enkel. Ledamöterna är valda för att representera sina väljare och sin hembygd, inte för sina eventuella språkkunskaper. För att garantera rättvisa villkor för alla har därför Europaparlamentets ledamöter rätt att under sammanträden använda sig av ett av EU:s 24 officiella språk.

En av dessa ledamöter är Erik Bergkvist (S), Umeå, som blev invald i Europaparlamentet vid valet i våras. Jag och fem andra S-redaktörer träffar honom i ett litet och väldigt varmt konferensrum i anslutning till det svenska S-kansliet på våning 12.

"Om jag velat göra lätta saker skulle jag ha stannat kvar på universitetet och forskat", konstaterar Bergkvist när han beskriver problemen och utmaningarna för det europeiska samarbetet.

Sociala, ekonomiska och regionala klyftor gör att det blir spänningar mellan och inom medlemsländerna – och skapar i sin tur en grogrund för högernationalistiska och auktoritära partier.

Bergkvists svar är dock inte Brexit, Swexit och en nedmontering av EU-samarbetet. Istället argumenterar han för en starkare sammanhållningspolitik inom EU. Det behövs större resurser för att få bort orättvisor och fattigdom.

"Jag är varm frihandelsvän. Men för att kunna motivera frihandeln så måste vinsterna av denna handel fördelas mer rättvist. Utvecklings- och fördelningspolitik hör ihop", säger Bergkvist.

Han tar fasta på ett uttalande från portugisiska socialdemokraten Elisa Ferreira, som av allt att döma blir ny EU-kommissionär med ansvar för sammanhållningspolitiken.

"We shall leave no region behind", sa Ferreira när hon frågades ut av Bergkvist och övriga ledamöter i Europaparlamentets regionala utskott.

Alla ska med, kort och gott. Det är ord som bådar gott och visar att det finns stöd att söka i kommissionen för både regionalpolitiska och sociala insatser. 

Faktum är att nio av de 28 nya ledamöterna i EU-kommissionen (grovt uttryckt: EU:s "regering") kommer att vara socialdemokrater när den tillträder 1 december. Det är visserligen ingen majoritet. Men det betyder att den europeiska socialdemokratin inte kommer att vara utan inflytande i kommissionen.

Genom att samarbete med andra progressiva krafter – liberaler, gröna politiker och andra socialt engagerade delar av borgerligheten – kan Erik Bergkvist och andra socialdemokrater få igenom åtminstone en del av sina krav och idéer i fördelnings- och regionalpolitiken.

Sådana samarbeten i politikens mittfält innebär i och för sig att socialdemokratin blottar sig för kritik från både höger- och vänsterpopulister. Men för ett parti som vill utöva ett inflytande över samhällsutvecklingen är det svårt att se en annan väg. Då blir det gråa kompromisser – inte den socialdemokratiska reformpolitiken till punkt och pricka.

"Per aspera ad astra" (ungefär "vägen till stjärnorna är besvärlig"), som Erik Bergkvist uttrycker saken med en latinsk sentens när han avslutar träffen med S-redaktörerna i Bryssel och skyndar vidare till nästa möte någonstans i det europeiska byggnadskomplexet.

Man får helt enkelt laga efter läge och använda sina mandat på bästa möjliga sätt för att nå resultat.