Inkomstskillnaderna i Sverige ökar snabbast i hela Europa. Den ökade polariseringen innebär stora skillnader i livslängd, där de rika lever i snitt många år längre än den fattige.

De tio procent av befolkningen som har de högsta inkomsterna har fått en ökning på sin inkomst med 138 procent sedan 1991 medan de med de lägre inkomsterna får nöja sig med 28 procent.

Pengar är ofta en brist i låglöneyrken och tillfälliga anställningar. Att ha kontroll på sitt eget liv kan bli en svårighet om pengar alltid är en bristvara, bristen på uppskattning och status som ofta och låglöneyrken ger, personalomsättningen är hög liksom arbetsbelastningen. Sjukfrånvaron är som störst bland låglöneyrkena. Att ta bort värnskatten ökade inkomsten avsevärt för de i samhället som har höga inkomster ­till förmån för främst vita män. De kvinnodominerade välfärdsyrkena hamnar alltid i ytterkanten – i de så kallade låglöneyrkena.

Nu måste välfärdsyrkena prioriteras. Vi behöver en fungerande välfärd, undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare, busschaufförer, kockar, lokalvårdare med flera måste lyftas fram.

En låg lön ger en låg pension. De som arbetat för att ge välfärd till andra får inte och kan inte ta del av den på samma sätt som övriga befolkningen utan blir fattigpensionärer.