För några år sedan brukade Stefan Löfven (S) – då fortfarande i opposition – säga att någonting i Sverige höll på att gå sönder.

För två veckor sedan intervjuades statsminister Löfven i SVT – och för den som följde reaktionerna blev det uppenbart att någonting i Sverige faktiskt har gått sönder.

Det är inte välfärden, och det är inte sammanhållningen. Det är inte försvaret eller ens arbetsförmedlingen. Det är den politiska kulturen och det demokratiska samtal som trots alla konflikter kunde föras med ärliga avsikter och i en sansad ton.

 

Det som framförallt väckt upprördhet var att statsministern vägrade att dra en rak linje från flyktinginvandring till gängkriminalitet, och ärligt konstaterade sin förvåning över den senaste tidens skjutningar och sprängningar med orden ”Vi såg det inte komma.”

Det slående är att många kallar intervjun en ”svag prestation” från statsministern. Det var tuffa frågor, men hans svar var på dem både ärliga och intellektuellt hederliga: Han förklarade att roten till kriminaliteten finns i de samhällsklyftor som han arbetar på att bekämpa.

Men i det nya politiska landskapet är den sortens svar inte välkomna: Bara i ett hysteriskt tonläge kan det vara ”en svag prestation” att uttrycka sig rimligt, ärligt och förnuftigt.

 

Tydligare än så kan den offentliga debattens kantring inte illustreras. Så går det till när ett nytt, hegemoniskt narrativ etableras: Den som inte omedelbart och helhjärtat ansluter sig till det måste angripas och skrattas ut.

När Ebba Busch-Thor (KD) utan grund angriper Säpo tar ingen henne bokstavligt – alla förstår ”vad hon menar” och att hon ”signalerar att hon tar frågan på allvar.” För några år sedan hade det varit ett övertramp grovt nog för att kräva hennes avgång – fråga bara Anna Kinberg-Batra (M) som drevs bort för betydligt mindre.

 

Tidigare kunde en politiker anklagas för att ägna sig åt signalpolitik. 

Nu är signalpolitiken allt vi har, och våra politikers framträdanden har reducerats till performance.

 

I den nya världen har Ulf, Ebba och Jimmie förvandlats till Knatte, Fnatte och Tjatte – det är svårt att se skillnad på den, men det spelar ingen roll; de talar ändå bara i kör eller avslutar varandras meningar i alla fall. Samtidigt är det en skandal att en statsminister svarar ärligt, och säger som det är.

Välkommen till den nya världen. Den ser ut som den gamla – men någonting i den har gått sönder