Vår egen jämställdhetsparadox

Lena Abrahamsson är styrelseordförande för Georange. Hon skriver regelbundet i NSD.

Lena Abrahamsson är styrelseordförande för Georange, en förening som arbetar för att bredda synen på samhälls- och näringslivsutveckling kring gruv- och mineralindustrin. Hon är även professor vid Luleå tekniska universitet.

Lena Abrahamsson är styrelseordförande för Georange, en förening som arbetar för att bredda synen på samhälls- och näringslivsutveckling kring gruv- och mineralindustrin. Hon är även professor vid Luleå tekniska universitet.

Foto: Tomas Bergman

Krönika2019-10-10 04:21
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det går åt rätt håll. Inkomstgapet mellan män och kvinnor minskar i hela landet. 

Sverige blir mer jämställt och vi kan se ljust på framtiden. Men det finns ett men som handlar om män och kvinnor i Kiruna, Gällivare, Pajala, Överkalix, Kalix, Älvsbyn och Piteå. I dessa sju kommuner går utvecklingen i andra riktningen. Männens inkomster ökar i förhållande till kvinnors. 

Det går inte att skylla på att det råder arbetslöshet utan vi har snarare brist på arbetskraft. Vem ska vi då skylla på?

Ja, det är ingen enkel fråga att besvara. Vi kan vara ganska säkra på att både företag och offentlig sektor betalar lika lön för lika arbete. Nej, problemet är att kvinnor och män inte har lika arbete och inte lika mycket arbetstid. 

Männen finns inom sektorer som betalar höga löner (gruvor) och kvinnor finns inom sektorer med fler låglöneyrken (vård och omsorg). Det gäller inte bara lägsta löneintervallen. En gruvdirektör tjänar mer än en kommundirektör. Dessa skillnader innebär att vid låg arbetslöshet och ett ökat arbetstidsuttag kommer inkomstskillnaderna att öka. När det går framåt för dessa kommuner går det bakåt för jämställdheten. Hur löser vi den här jämställdhetsparadoxen?

Den enkla lösningen är väl bara att byta ur hälften av männen i gruvbolagen mot hälften av kvinnorna i offentlig sektor? Det är givetvis en orimlig tanke på kort sikt, men på lång sikt finns det ingen annan lösning. 

På de högre nivåerna i andra yrken (läkare och präster) ser vi en jämnare könsfördelning. Men kvinnor står inte på kö för att få jobba som lastare i gruvan och män trängs inte om jobben i hemtjänsten, åtminstone inte i de här kommunerna. 

Det beror inte på ovilja hos arbetsgivarna, utan det sitter i oss själva, vår kultur och våra värderingar. Vi måste göra upp med det, både kvinnor och män. 

Det är väl ingen som på allvar tror att bara kvinnor kan ge omsorg och bara män kan köra en tung maskin. Här ligger ett stort ansvar på våra kulturbärare där skola och media har viktiga roller. 

Skolan har många bra satsningar och även vår mer seriösa media, liksom andra delar av media, har en lång väg att gå. Här sprids könsstereotypa budskap 24 timmar om dygnet.

Det är lätt att bli pessimistisk när vi sticker ut som sämst i landet och ingen kortsiktig lösning finns i sikte. Vi måste få en jämnare könsfördelning på alla arbetsplatser och på alla nivåer. Annars kommer den positiva ekonomiska utveckling vi ser idag inte att leda till socialt hållbar utveckling i vår region. Frågan är hur det ska gå till.