GÄSTKRÖNIKA Frågorna om landsbygdens överlevnad är nu mer än någonsin på allas läppar. Sveriges Hembygdsförbund höll nyligen sin årsstämma i Östersund, en årsstämma med ombud hela landet.

Alla ombuden talade om samma sak: Vi behöver en levande hembygd öppen för alla. En levande hembygd är en viktig del av vårt kulturarv.

Överallt i landet kämpar människor för att landsbygden ska leva. De som slåss för sin bygd vill att politikerna ska utveckla landsbygden, inte avveckla den.

De som står upp för landsbygden gör ett viktigt jobb, de arbetar för att människorna ska kunna bo i kvar och inte tvingas flytta på därifrån.

Våra politiker talar ofta om hur viktigt det är med en levande landsbygd, men detta tal får inte stanna vid de vackra orden.

Om politiken anser att landsbygden behövs måste politikerna också i handling visa att den är viktig. Det fungerar inte att före ett val lova vitt och brett om landsbygdens utveckling och sedan efter valet strunta i vad

man tidigare lovat.

Alla vill inte bo i en stad. Många människor föredrar att bo på landet. För några är det närheten till naturen som lockar, andra söker ett lugnare livstempo och kanske ett boende som inte kostar halva lönen.

Om vi menar allvar med att både stad och land ska leva, måste vi förstå att ett samhälle utan en levande landsbygd är ett samhälle som inte fungerar.

Innerst inne vet nog alla att vårt samhälle inte skulle fungera utan landsbygden. Det är inte bara vår mat som kommer från landsbygden, det gör även råvarorna från skogen, malmen från gruvorna och elkraften från vatten och vind.

Om man tänker så förstår man att både land och stad måste finnas.

För många av oss är platsen där vi bor den viktigaste platsen i våra liv. När folk trivs på, och tror på, sin egen stad eller bygd talar de i positiva ordalag om denna plats.

Sådan positivitet skapar både drömmar och framtidstro, vilket vi mer än något annat behöver just i denna tid.

Människor som kämpar för sin egen bygd är samhällets viktigaste stöttepelare. De behövs mer än någonsin. Därför borde politiken välkomna alla som står upp för sin egen hembygd, oavsett om kampen gäller en affär, en skola eller ett Folkets hus.

Att folk kämpar för sin hembygd är ett friskhetstecken som borde välkomnas och uppmuntras.