RIKSDAGSKRÖNIKA Ordet är fritt. Det kan vi tacka en av Sveriges grundlagar för som i år firar 250 år och tillhör världens äldsta: Tryckfrihetsförordningen.

Den tillkom år 1766 och innebär att varje medborgare har rätt att ”i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.” (Tryckfrihetsförordningen 1 §, SFS 1949:105)

Tryckfrihetsförordningen innebär att du som medborgare har rätt att traska in i vartenda kommunhus och begära ut allmänna handlingar. Du får också meddela uppgifter till media om till exempel missförhållanden på en arbetsplats. Och det viktigaste av allt: så länge du följer Sveriges rikes lag har du rätt att trycka, tycka och säga vad du vill.

Men tryckförordningen skyddar oss också mot förtal och kränkningar. Du kan bli skyldig till brott mot tryckfrihetsförordningen om du till exempel skriver rasistiska inlägg, om du publicerar uppgifter som kan skada rikets säkerhet (spioneri och landsförräderi), eller publicerar bilder med inslag av sexuellt våld.

Just detta är viktigt: Min rätt att skriva vad jag vill innebär inte att jag har rätt att kränka eller förtala.

Aldrig förr har vi skrivit så mycket kring vad vi tycker och tänker än nu.

”Men det får man väl inte säga i det här landet”. Jo, det får vi alla tack vare vår grundlag. Det är vår demokratiska rättighet som människor i landet Sverige.

Tryckfrihet är långt ifrån självklar i många länder, och vi ser en skrämmande utveckling där tryckfriheten begränsas. Det sker i vår närhet. Journalister mördas, tidningar tvingas lägga ner, författare hotas, staten styr innehållet i TV-sändningar och public service samt censurerar.

Som politiker måste vi stå upp för det fria ordet, men det är långt ifrån självklart för en del. Jag menar att vi måste värna all vår media, författarkonsten, journalisternas professionella yrkesroll, en oberoende public service och en mångfald av tidningar och tidskrifter. Och vi politiker ska hålla oss så långt bort från innehållet som möjligt.

Börjar politiker föreslå att staten ska styra hur ägandet av media ska se ut – då borde alla tryckfrihetens alarmklockor ringa. Vi ska däremot hylla tryckfriheten. Vi ska skriva, vi ska läsa, vi ska tycka, vi ska tänka och vi ska aldrig någonsin ta våra friheter för givna.

Länge leve tryckfriheten och det fria ordet!