Han vann SM-guld med Brynäs 1999 och så blev han Stanley Cup-mästare med Carolina Hurricanes 2006.
Under onsdagen så hissades hans tröja i Björknäshallen i Boden.
– Jag är en känslig person och givetvis var det sentimentalt att se bilderna från min karriär, erkänner Niclas Wallin.
Han fick stå i avbytarbåset och se bilder från hans karriär rulla på en stor TV-skärm och givetvis kröntes de bilderna av när han fick lyfta Stanley Cup-bucklan.
– Det var så klart speciellt, men jag håller också SM-guldet med Brynäs väldigt högt. Vi mötte ett Modo som bestod av massor av talang med bland annat Sedin-bröderna.
– Vi vann och jag är väl inte rätt person att säga om det var rättvist eller inte – fast vi var ett lag och därför vann vi.
Han flyttade tidigt från Boden och som lovande 21-åring hamnade han i Brynäs.
– Jag var erbjuden ett kontrakt med Djurgården, men det kändes inte rätt efter att jag hade besökt klubben. Jag tror att det handlade lika mycket om att det var Stockholm som stad som inte riktigt passade, säger Wallin.
Efter besöket i Gävle och Brynäs så gick det snabbt.
– Jag gillade hur man tog mot mig och det handlade inte bara om ishockey utan även hur man skulle trivas som människa.
Trots att han var borta från svensk hockey under tio säsonger så var det aldrig något snack om vart han skulle bo efter karriären.
– Boden har alltid varit hemma för mig och det var aldrig ett val att bo någon annanstans, säger Wallin.
Hur kändes det att gå ut på isen i dag?
– Det var väldigt speciellt, men jag är ju ingen människa som gillar rampljuset. Det känns ändå väldigt speciellt att bli ihågkommen i sin egen stad.
Efter att Niclas Wallin flyttat hem till Sverige igen så hamnade för andra gången i karriären i Luleå Hockey. Han spelade i klubben även under lock out-säsogen 2004/05.
– Det var som jag sa tidigare aldrig en fråga om vart i Sverige jag skulle bo när jag flyttade hem och det var väldigt roligt att spela för Luleå Hockey.
Men som alla sagor så hade även Wallins karriär ett slut, men han känner fortfarande en saknad till sporten.
– Jag fick ju inte välja själv när jag skulle sluta. Visst jag var 37 år, men det var oerhört tufft att tvingas sluta spela. Jag fick 17 säsonger och det är jag tacksam för.
Vad var känslan första året efter att du slutat spela?
– Jag kände en stor saknad och längtan. Det handlar om att träna i grupp och kämpa tillsammans för att vinna matcher, säger Wallin innan han fortsätter:
– I dag saknar jag att vinna det var ju det man levde för.
Du saknar hockeyn ännu alltså?
– Absolut och det spelar ingen roll om jag är här eller om jag ligger på soffan och ser Luleå Hockey spela. Det kommer tillbaka gång på gång.
Niclas Wallin var en spelare som sällan lyfte fram sig själv. Precis den samma ödmjuka framtoningen har han idag sju år efter att karriären tog slut.
– Jag har alltid spelat med bra spelare. I Brynäs var det Djoos och Larsson som förklarade vad jag var tvungen att göra för att ta nästa steg och det hjälpte mig mycket, säger Wallin innan han fortsätter:
– Jag har väl varit en femte sjätte back genom hela karriären. Men visst har jag spelat några 25 minuters matcher, men min roll var alltid en annan.
Niclas Wallin gjorde några stora mål i karriären. Bland annat avgjorde han en match i Stanley Cup -spelet borta mot New jersey Devils vilket han fortfarande är ihågkommen för i USAs söder.
– Mentaliteten där borta (NHL) är ju att alla förväntar sig att Ovechkin (Alexander) ska göra 40-50 mål, men när en kille som blockar 250 skott på en säsong gör mål då blir det stort, säger Wallin.
– Jag är ju inte den enda som var dålig på att göra mål och det var alltid lika roligt när spelare som jag hittade rätt, skrattar Wallin.
Men det handlar väl inte om att vara dålig på att göra mål. Du hade väl en roll som du skötte perfekt, eller?
– Givetvis var det så. Ingen förväntade sig att jag skulle göra mål.
När kommer du att kunna se en hockeymatch utan att känna saknaden efter sporten?
– Jag tror aldrig saknaden till ishockey kommer att lägga sig. Det har varit en så stor del av mitt liv.
